Fredag än en gång och veckan har rusat iväg. Lillebror är två tänder rikare och mycket nöjdare igen. Rekordet för tillfället är åtta små steg utan stöd, så det går också framåt.
Vad gäller dagsvilan så har det börjat gå bättre. Fröken somnar de dagar hon är trött och det går också relativt bra att Adrian sover endast en gång per dag. Vardagen rullar på igen.
Det som vi dock har lagt märke till den senaste tiden är att vår fröken fått massor av energi och tyvärr riktas den energin väldigt mycket till lillebror. Det bråkas en hel del här hemma hos oss just nu. De klänger på varandra och man märker hur den ena retar den andra med flit. Syskonkärlek? Kanske, jag vet inte. Men lite tungt är det och det ger mig väldigt många gråa hårstrån för tillfället.
Det är faktiskt första gången som jag känner nu att Alyssa börjar vara stor och det räcker inte längre att "bara vara hemma", även om jag tycker att vi hittar på program ganska ofta. Vi brukar ju träffas med andra mammor, vara ute, pyssla, läsa böcker, leka, baka och se på barnprogram. Det räcker inte längre, JAG räcker inte till längre och hon kräver mera.
Först knäckte det mig ganska så ordentligt. Hur kan jag inte räcka till, jag är ju för allt i världen utbildad klasslärare som skall jobba med barn hela dagarna??! Men sedan slog det mig, jag är INTE klasslärare här hemma, jag är bara en helt vanlig mamma som försöker få varadgen att rulla på någorlunda smidigt. Jag är en mamma som tar hand om 1-åring och en 2,5 -åring. Det skall lagas mat och hemmet skall skötas. Dessutom behöver jag jobba nu som då kvällstid också för att vi skall klara oss ekonomiskt. Jag pysslar gärna, jag leker gärna, jag läser gärna när tiden räcker till. Men det gör den inte hela tiden och hon blir rastlös. Energi som svämmar över och en lillebror som får ta de "hårdaste smällarna". Och då menar jag inte ordagrant att hon slår honom, för sånt tolererar vi förstås inte. Men som exempel om han vill sitta ensam en stund och leka för sig själv så är hon genast där och klänger på honom, tar leksaker eller helt enkelt retas. Och lillebror är inte direkt sen att utnyttja detta till att få uppmärksamhet genom att börja gallskrika och visa frustration.
Så nu har vi bestämt oss för att söka oss lite utåt. På onsdagar har vi ju familjegymnastiken. På torsdagar går vi till öppna dagiset och så skall vi försöka oss nästa vecka på Folkhälsans lekpark om det skulle vara något för henne några dagar i veckan. Eventuellt dagklubb efter julen då hon fyller tre. Ledd aktivitet, något bättre att sätta energin på och förhoppningsvis lite mera lugna och harmoniska hemmastunder.
Jag tror inte att "hemmaföräldrar" för alltid sina barn till dagis på grund av lättja som många påstår. Det finns andra orsaker också bakom det hela som man får ta ställning till i sin egen familj. Är det någon annan som är i liknande situation så kommentera gärna. Och om det är ekonomiskt för samhället eller inte? Det är då igen en helt annan fråga. ;)
Med dessa tankar önskar jag er ett riktigt bra veckoslut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar