Den långa förlossningsberättelsen och 4125 g kärlek

Det var fredagen den 5.9.14. Jag hade tid till rådgivningen för en sista kontroll och vi skulle samtidigt boka tid till Kokkola till tisdag, dvs. vecka 41+3. Allt var ok med mig kunde vi konstatera, men babyns hjärtljud var som vanligt lite lägre så jag fick än en gång åka till Malmska för en CTG-kurva. Hälsovårdaren försökte få en tid åt mig till tisdag, men eftersom de hade så fullt i början av veckan med igångsättningar så jag fick en tid först till onsdag morgon kl . 9. Det kändes väldigt tungt och jobbigt att jag troligtvis skulle gå med gravidmagen ända tills dess. Jag hoppades så innerligt att lillebror skulle gå i storasysters fotspår och komma ut under helgen. Fröken prupp föddes nämligen på en söndag, i vecka 41+3, två dagar före igångssättningstiden.

Jag åkte iväg till Malmska för en kurva. Barnmorskan som var i jobb tyckte synd om mig och frågade om jag skulle vilja ha en inreundersökning och hinnsvepning. Jag hade bara tidigare hört om andra som varit med om hinnsvepningar. Ibland lyckas det och förlossningen-kommer igång inom 48 timmar eller så lyckas det inte alls. Jaaa, tänkte jag, det skadar ju inte att försöka. Vågade dock inte hoppas på för mycket, besvikelse efter besvikelse är så tungt. Lillebrors hjärtljud godkändes av läkaren och jag fick åka hem efter hinnsvepningen.

Redan en timme efter att jag kommit hem kände jag molande värk i både rygg och mage, lite som mensvärk. Vi städade och mellan varven pausade jag med att sitta på pilatesbollen. Vi åt tortillas, kryddade till det ordentligt och på kvällen var vi ute på gården och lekte med Alyssa. Kände täta sammandragningar, men egentligen inga sjuka. Senare på kvällen en 11-tiden gick vi för att lägga oss och jag började känna att sammandragningarna  ändrade form. De blev sjukare och kom tätare. Hade svårt att somna så jag duschade en stund. Det hjälpte lite. Hela natten höll de på och det kom ca 2-3 värkar per timme, men inget jag ännu då ville åka till sjukhuset med. Slumrade till ibland mellan sammandragningarna. 

På morgonen kl 5 vaknade B också av att jag hade så ont. Vi bestämde oss för att stiga upp, koka kaffe och fixa frukost. Kolla läget helt enkelt, ingen av oss kunde ändå sova. När vi kom ner på nedervåningen hade jag riktigt ont och nu kom sammandragningarna med 10 minuters mellanrum. Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset och ringde mamma som kom genast. Vi åkte iväg och sammandragningarna fortsatte hela tiden i bilen. Jag kände att nu äntligen var det något på gång, så här ont hade jag inte haft tidigare och de var ju riktigt regelbundna. Jag ville ha mera värkar, tätare och sjukare, allt för att det skulle sätta igång ordentligt. Ville absolut inte bli hemskickad. 

Vid sjukhuset kunde vi konstatera att sammandragningarna verkligen kom med 10 minuters mellanrum och att jag var öppen 3 cm. Något hade nog skett under natten. Tyvärr räckte det ju inte riktigt ännu men jag fick en plats på avdelningen för att se om de skulle bli tätare och om förlossningen skulle komma igång ordentligt. Vi gick runt i det tysta sjukhuset, korridor efter korridor, trappa efter trappa. Och jovisst kom det sammandragningar, men rätt så oregelbundet.

På förmiddagen åkte B iväg till ABC för att äta något och jag undersöktes av barnmorskan och fick ligga i kurva en stund. Nu konstaterades det att inget hade hänt sedan morgonen och att det tyvärr såg ut som om sammandragningarna höll på att avta. Besvikelsen var stor då jag skickade meddelande åt B att jag blir utskrivad och att vi får åka hem igen. Då var inte tårarna långt borta.

Vi gick lite på stan, men det var inte alls roligt eftersom jag fortfarande hade riktigt sjuka värkar och det kändes obekvämt och obehagligt att få dem bland folkmassorna. Vi åt mat vid Amarillo och bestämde oss för att åka hem, men att Alyssa skulle få övernatta vid mammas OM det nu skulle hända något under kvällen eller natten. Kände också att jag inte ville att hon skulle se mig ha så här ont som jag hade just då. När vi kom hem sov jag några timmar på soffan och duschade. Vi for iväg till mammas en stund före frökens läggdags, då vi båda saknade henne så mycket. När vi lagt henne för att sova hämtade vi mäckenmat och kollade på tv. Jag satt på bollen och försökte ta mig igenom varje värk som fortfarande kom var tionde minut. Jag förbannade mig över att ha så här sjukt fast det ändå inte ville sätta igång ordentligt. Varför kunde de inte komma tätare? Varför kunde inte min kropp för en gångs skull samarbeta så att jag skulle ha allt över?

En 24- tiden bestämde vi oss för att gå och lägga oss. B somnade, men det var förstås omöjligt för mig, så jag duschade en timme. Det hjälpte lite igen. Kl 1 lade jag mig ner i sängen och kunde inte längre vara tyst då värken kom, B vaknade förstås. Jag meddelade att nu ville jag åka in även om de bara kom med 10 minuters mellanrum, orkade inte längre. B tyckte att det var en lättnad att jag äntligen gav med mig och ville åka in, han hade velat göra det för flera timmar sedan. Jag är inte annars speciellt envis, men nu hade jag bestämt mig för att inte behöva uppleva besvikelsen igen och bli tvungen att åka hem från sjukhuset. Kl 1.15 startade vi, med mig i baksätet. Vi märkte under resan att de kom nu tätare, med 7 minuters mellanrum.

Vi var en 2-tiden vid akutdörren och jag kunde knappt ta mig ur bilen. Man får ju låna rullstol vid akuten till förlossningssalen, men jag gick trots de oerhört sjuka värkarna. Nu banne mig skall det här barnet ut, tänkte jag. I väntrummet klockade B sammandragningarna till 4 minuter emellan. Jag skyllde på den obekväma soffan, inte kunde de väl  komma så tätt, eller? En barnmorska kom gåend emot oss, B tyckte hon såg snäll ut. Hon presenterade sig, förstod svenska men pratade finska. Jag valde att också prata finska även om det först kändes jobbigt att inte få kommunicera på sitt eget modersmål i en situation som denna. Jag fick ligga än en gång i kurva och vi gick tillsammans igenom min förra förlossning. Barnmorskan sa att värkarna kom nu med 2-3 minuters mellanrum. Vi diskuterade smärtlindring. Senast hade jag använt mig av lustgas och så fick jag PCB. Nu skulle vi pröva på badkar och börja iaf med lustgas och se sen hur det går framåt. Hon gjorde en inreundersökning och tittade på oss båda. " Den här gången har ni inte kommit i onödan, du är 8 cm öppen, nu blir ni inte skickade att gå på stan. Ert barn kommer garanterat att födas 7.9". B har nu i efterhand berättat hur hela mitt ansikte lyste upp och hur det bara började tindra i mina ögon. Jag kan inte beskriva lättnaden jag kände, nu äntligen skulle jag få börja föda och smärtan skulle snart vara över. Barnmorskan fick bråttom att börja fylla badkaret innan barnet skulle födas och jag fick flytta över till förlossningssalen.

Klockan var 3 på natten och jag började på med lustgas. Jag gick i badkaret då det var fyllt med vatten. Försökte först klara av smärtan med att endast slappna av, men ganska snabbt behövde jag också lustgas vid varje sammandragning. Tyckte att det var så otroligt skönt att sitta i badkaret, det var så avkopplande och jag kände mig harmonisk. Det tog förstås inte bort smärtan, men det lugnade ner mig och min kropp och jag kände hur jag hade kontroll över situationen. Inget skrikande eller panikkänsla. Det kändes helt super! Sammandragningarna blev bara tätare, kraftigare och höll i längre. Efter ett tag kände jag ett otroligt tryck neråt och jag fick komma upp för att kolla läget. Bebisen tryckte ner huvudet med sådan kraft vid varje sammandragning, men min kropp var inte riktigt redo ännu för krystningsskede så jag fick kliva tillbaka i badkaret en stund. 

Efter ett tag kände jag ett ännu kraftigare tryck neråt och det började vara omöjligt att sitta kvar i vattnet. Nu ville jag upp och börja föda!! Barnmorskan kollade läget och mycket riktigt, nu var även min kropp beredd på att få ut bebisen. Barnmorskan hann bara trycka på knappen efter en till barnmorska då den första krystvärken kom. Klockan var då 4.15. Jag krystade med allt vad jag hade. Efter några krystningar förklarade barnmorskan att jag hade mycket kraft, men att jag skulle inte krysta allt vad jag kunde utan lyssna på henne, krysta då det behövdes och hålla tillbaka alltid emellan åt.  Och alltså vilken känsla att föda ett barn med krystvärkar! Med fröken avtog mina sammandragningar då jag skulle börja krysta och jag kämpade att få ut henne i över en halvtimme, krystade då jag orkade, vilket till slut ledde till att jag blev klippt och barnmorskan hjälpte mig att få ut huvudet. Men det var nog något helt annat denna gång. Jag hade så hoppats på att denna gång få föda med krystvärkar och det fick jag verkligen. Vilket samarbete vi hade: jag, min kropp, babyn och barnmorskan. Tycker vi var det bästa teamet och vi jobbade jättebra tillsammans. Kl 4.21, 6 minuter efter att jag börjat krysta,födde jag en pojke, vårt andra barn, 4125 g kärlek. Jag var så lycklig och lättad!

I min förra förlossning hade barnmorskan svårigheter att få ut moderkakan i och med att sammandragningarna avtog helt. Då förlorade jag 1600 ml blod och en trasig moderkaka kom slutligen ut efter en lång tid då barnmorskan tyngt på magen. Det var så smärtsamt. Nu fick jag genast medicin som skulle hjälpa ut moderkakan, bara för säkerhetsskull. Jag kunde relativt lätt krysta ut den kl 4.30 och förlorade allt som allt under hela förlossningen endast 400 ml blod. Inget jämfört med förra gången då jag blev tvungen att få blodtransfusion, dvs. två påsar blod följande dag.

Denna förlossning var helt underbar. Jag har bara tidigare läst om bra förlossningar och hade aldrig kunnat föreställa mig att det faktiskt kan gå så här bra. Jag önskar så att alla skulle få uppleva den förlossning jag hade, men tyvärr är det ju inte så. Visst känns det att föda ett barn över 4 kg utan smärtlindring och värkarna jag hade hemma var riktigt hemska, men överlag tycker jag att hela upplevelsen var endast positiv och jag återhämtade mig genast. Blev några små stygn vid klippet från förra gången, men annars mådde jag prima. Kunde genast sitta, duscha, äta, amma och sköta om vår lilla pojke. Efter att jag fött Alyssa kunde jag inte sitta på två veckor, orkade inte duscha förrän följande dag efter att jag fått blod och B skötte henne själv hela dagen då jag var för svag för att resa mig upp.

Det gick som ni ser väldigt snabbt efter att vi kommit till sjukhuset och nu i efterhand blir man ju så glad att vi åkte in i tid och att han inte föddes hemma eller i bilen på väg till sjukhuset. Tänkte först att min förlossningsberättelse inte blir särskilt lång, men märker nu att jag skrivit värsta romanen. En eloge till de som orkat läsa! Tycker själv att det är väldigt intressant med förlossningsberättelser och ville därför också skriva min egen. Hoppas att jag inte har tråkat ut eller skrämt någon?! Vill istället ge hopp om att det finns förlossningar som verkligen är positiva upplevelser och jag vill så gärna dela med mig om min som jag aldrig kommer att glömma. Dagen då Adrian äntligen ville ut med vilja och kraft!