I ett tidigare inlägg nämnde jag hur det ligger till med babyfebern i detta hem. INGEN babyfeber, nej! Men en feber minsann och kanske i det lite dyrare laget. HUSFEBER! Det började med att jag traskade på med vagnen i mina gamla hoods där jag är uppvuxen, det vill säga ungefär en kilometer från vårt nuvarande hem. Ett bostadsområde med lite äldre mysiga hus och underbara gröna gårdar. Det var då som det slog mig, som en blixt från ovan. Kanske det inte skulle vara så dumt med ett egnahemshus i alla fall?!
Ni som känner mig från tidigare eller följt med bloggen en lite längre tid vet att vi har bott i egnahemshus. Ja, ett underbart splitternytt hus som vi byggde alldeles från grunden, men som vi senare tyvärr sålde. Jag älskade vårt hus och skulle utan tvekan ha flyttat huset om det varit möjligt.
De som känner mig långt LÅNGT tillbaka, ända från barn, vet att jag är uppvuxen i ett 70-tals hus byggt av min farmor som mina föräldrar senare köpte. Det hus som min far fortfarande bor i. Ärligt sagt så gillade jag aldrig vårt hus under uppväxten. Det var gammalt och fult enligt tonåriga mig. Det var då som intresset för nytt och stilrent nådde mig och när vi sedan valde att börja bygga visste jag precis hur jag ville ha det. VITT, öppna och stora ytor, stilrent, modernt och ännu mera VITT. Det var med sorg jag lämnade det vita huset och försökte förgäves omvandla 80-tals lägenheten till något liknande.
Lika blev det ju aldrig men nu efter två år, för jo, det blir nu exakt två år sedan vi flyttade, så tycker jag att vi bor helt hyfsat. Vi har en liten söt gård som vi orkar ta hand om och vi har renoverat med blod, svett och tårar. Och om det är så att vi väljer att bo här ännu ett tag så blir det nog mera blod, svett och tårar. Men det är något inom mig som säger att det här är ännu inte heller vårt hem där vi ser barnen växa upp eller dit barnbarnen kommer och hälsar på. Det är fortfarande något som fattas.
Tidigare var det vår familj. Vi flyttade och nu har vi dem nära. Jag antar att det är ett hus jag söker efter. Det häftiga är att jag med åren och flytten också ändrat smak. Tidigare har jag absolut inte ens övervägt att köpa ett äldre hus. Men nu plötsligt när jag gick där med min vagn på de gator jag vandrat på under alla dessa år som barn, så kände jag mig plötsligt hemma. Och det gott folk, är nog ett tag sedan sist. Kanske vi inte behöver ha ett det sprillans nytt så länge det känns hemma. Det är ju vi som gör hemmet till ett hem.
Köpa hus just nu är absolut inte i våra tankar. Inte just, inte med hemvårdsstöd. Men kanske en vacker dag och då tillfället är rätt. Kanske vi också då hittar hem?! Jag kan bara hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar