Då jag plussade på stickan den där dagen före julafton för över ett år sedan...ja, då var det en första tanke som kom upp i mitt huvud: Hur gammal kommer Alyssa att vara då syskonet föds? Hur många månader kommer det egentligen att vara mellan dem?? Jag räknade snabbt i mitt icke-matematiska huvud att babyn kommer troligtvis att födas i slutet av sommaren, vilket betyder i sin tur att Alyssa är ENDAST ett år och sju månader vid det laget. Jag kände hur PANIKEN sakta kom smygande samtidigt som chocken fanns kvar.
När vi sedan kom ut med graviditeten så kan jag nästan lova att 95 % av allas reaktioner var: Oj, det blir ganska nära mellan dem...men tänk vilken nytta de kommer att ha av varandra sedan då de leker!
Jag blev så van att höra det här att jag bara nickade, log och låtsades hålla med alla gånger. Jag märkte också efter ett tag, att jag själv började dra samma ramsa. " Jo, jag vet de kommer att vara nära varandra gällande åldern men tror nog att de kommer att ha nytta av varandra när de är så jämngamla.
Trodde jag på det här själv: NEJ! PANIKEN fanns kvar. Kan man liksom få barn så här nära varandra? Hur klarar folk av det? Jo, säkerligen kommer dom ha nytta av varandra om sisådär fem år när dom kanske leker någon gång, när dom inte försöker ha ihjäl varandra. Jag hade redan en bebis, nu skulle jag få en till inom snar framtid. PANIKEN fanns kvar.
Nu har det gått 7,5 månader sedan lillebror föddes. Vår andra bebis myste i magen ända till september och Alyssa hann nästan bli ett år och åtta månader.
Med facit i hand kan jag säga att det har varit tunga 7,5 månader, både fysiskt och psykiskt. Jag har burit två barn på samma gång, inte bara en gång utan ett antal gånger. Det har vuxit ut några par händer till och min famn har blivit bredare för att kunna ta emot två små rumpor.
Jag har också hört två barn gråta så högt de bara kan på samma gång, inte bara en gång utan ett antal gånger. Jag har gråtit själv och känt mig så oändligt otillräcklig. Men jag har också skrattat och känt en lycka jag aldrig trott mig känna. En kärlek jag aldrig kunnat föreställa mig. Men framför allt har vi alla överlevt. Jag behöver ingen medalj. Jag är ingen hjälte. Jag är en mamma. Jag är lättad. PANIKEN är borta.
Nu till det som jag ville komma fram till i detta emotionella och aningen flummiga inlägg. Har dessa två barn nytta av varandra när de kom så här tätt?? Jag låter bilderna visa er. Här är min tvååring och min sjumånaders baby.
Jag medger, 95 % hade rätt. Syskonkärleken är oändlig och har ingen åldersgräns.
Tack och godnatt! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar