Pollenallergikern och hemmamamman

Förbannade pollen!!! Och alla alar för den delen också. Ursäkta mitt ordval, men jag ogillar verkligen läget just nu. Har kommit fram till att jag är pollenallergiker och guuud vad jag lider just nu. Har känt av symptom i flera år redan och har haft någon typ av hösnuva också sommartid, men i år slår det till kraftigt för mig och det började för några veckor sedan då det blev varmt i luften. Fick höra att det kom söderifrån med den varma luften.

Nå, det finns ju mediciner som ska lindra, tänkte jag och traskade iväg till apoteket. Så fel jag hade! Det finns tydligen ingen medicin för mig som ammar så jag får fortsätta lida. Fick jättebra betjäning vid apoteket och han som hjälpte mig försökte verkligen söka fram något som skulle passa en ammande mamma, men tyvärr hittade han ingen. Fick råden att skölja näsan och duscha alltid när jag kommer utifrån. Well, lite nässköljning borde jag väl nog hinna med. Men gissa om jag hinner duscha åtminstone tre gånger om dagen efter att jag lagt ut Adrian i vagnen eller när vi annars bara varit ute. Suck!

Och så är det ju inte bara näsan som är problemet, utan röda, kliande ögon också, och en konstig hosta som kommer och går. Får se hur det blir sedan med björken, ligger väl instängd på rummet då antar jag?! Så jaaa, förbannade pollen!

Från en sak till en annan, så fick jag ett telefonsamtal igår. Det var ett jobberbjudande för tiden april-maj i den skola som jag jobbade i då jag blev mammaledig. Planen har varit och är nog fortfarande att jag är hemma med barnen ännu nästa läsår. Pratar i läsår eftersom jag är lärare. Ja, alltså till hösten 2016 då Adrian fyller två år och Alyssa är 3, 5 år. 

Men nu måste jag ärligt säga att det lät så lockande att jag skulle jobba i några månader, få lite paus från hemmamamma-livet. Tänk er, jag har varit hemma nu sedan november 2012. Nu skall ni inte missförstå mig, jag tycker om att vara hemma med barnen och jag försöker njuta av tillvaron så gott det går. Men jag njuter inte av varje sekund och ibland skulle det nog vara skönt att byta med B någon dag och jag tror att det skulle ha gjort oss alla riktigt gott om jag skulle ha jobbat nu två månader och sedan fortsatt hemma ett år till. Men tyvärr är det just nu inte möjligt, har ingen skötare och så ammar jag ju dessutom så jag fortsätter att traska på här hemma i mina pyjamasar ett tag till. 

I måndags då jag hade frissa så klädde jag mig lite finare än vad jag vanligtvis är här hemma. Jag bytte alltså ut pyjamasbyxorna mot jeans. Då jag kom ner för trapporna tyckte fröken: " Mamma fin". Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. På ett sätt blev jag rörd att min lilla tvååring tyckte jag var fin, men samtidigt fick jag en tankeställare. Borde jag gömma alla nötta t-skjortor och pyjamasar långt in i garderoben och klä mig lite bättre om dagarna? Och är det vårt fel att tvååringen anser någon vara fin endast då den klär sig lite bättre? Ä det våra kommentarer såsom " Oj vad du är fin!" när hon klär ut sig i kjol och smycken som har påverkat? Alla är väl fina oberoende vad man har på sig?! Nå, får ta oss en funderare hur vi formulerar oss i framtiden och hur vill vi definiera "fin". 

Nu vaknar båda barnen, synkkade som de är så nu är det våfflor som gäller. En dag senare än alla andra, men jag kan ju inte vara sämre och så blev jag så snål på allas våffelbilder igår. ;)

Ha en trevlig dag, gott folk!